Vi har alltid försökt utmana sonen. Ibland har vi varit bra på det, ibland inte. Förra veckan hände något som inte är så vanligt, men som jag tror är ett resultat. Han utmanade sig själv – big time!
Det är kväll och vi ska bada i Åhus. Vattnet är kallt, det är en massa maneter och en hel del folk som går på bryggan. En efter en i familjen klättrar ner för stegen och ger sig ut i vattnet. Sonen försöker men konstaterar att det är ISKALLT (ett av få ord han uttalar perfekt). Han klarar det inte och vi lyckas inte uppmuntra.
Vi går över till Plan B och uppmuntrar honom att ta handikapprampen ner i vattnet. HURRA! Han fixade det och simmade t.o.m. en bit. Här stannade vi det – vi såg det som att han utmanade sig och det ledde till framgång
MEN
Han var INTE klar! Han gick tillbaka till den första stegen och utmanade sig ordentligt. Och han LYCKADES! Hans lycka över att ha klarat detta hördes över hela stranden.
 |
 |
 |
 |
JA! JA! JA! JA!
Bravo!